Processen

Det som skapas måste ha en början, det kan vara lite hur som helst, bara det är något. Därför drog jag första bästa rymdidé ur röven. Något med riktning och rymd, ett svart hål i en blå himmel. En virvel som drar in i rymden. Svärtan är högre och stenarna är mindre närmare mitten. Den fick djup i en skruv rakt inåt.

Resultatet var vad det var så här långt, det handlade mest om att komma igång och vidare. Jag började på nästa.

Den här gången ville jag ha djup, skruv och bredd. Det svarta hålet lades på sne och blev ett asteroidbälte som försvinner i horisonten. Fler nyanser av svart gav mer djup. Jag testade en ny bakgrund.

Jag använde fotorefigeringsprogram och gjorde negativ av bilderna för att lära mig om mönstret.

Tavlorna var inget märkvärdigt ännu, fortfarande mest skisser för nästa.

Jag testade att vrida det svarta hålet på nytt. Tänkte att det kanske ser ut som när man kisar mot ett ljus. Som ett kors och som ett universum. Den rosa bakgrunden fick vara kvar. Den blev både en vagina och ett universum. Jag lärde mig nu att det var rymd kan vara mer än rymden. Att det inte alltid gör någon skillnad om man zoomar ut eller in.

Jag skrev en dikt som sätter ihop vaginan med universum, för att radera alla tvivel.

The pussyverse:

Men, women and children, all came from the pussy.

No matter how much man, the pussy made you.

Neither how much a woman, still made by the pussy.

Childish or not, from pussy came you.

Even the pussy, from pussy came.

Only pussy can create, so the universe came of pussy.

Reality must be a pussyverse, so is this pussy verse.

We now know that everything is pussy, we always knew that everything is infinite.

This must be the infinite pussy.

This must be everything.

Pussyverse tog mig inte närmare effekten jag försökte få till, den var ett steg i sidled.

Nästa steg blev att skruva asteroidbältet runt sin egna axel. Jag målade det från sidan och det skruvar sig in i tavlan. Som en vriden plåt sedd från sidan där plåtens sida sträcker sig från hörn till hörn. Den här gången mot en rosa bakgrund. Pink Matter.

Jag målade, fotade, redigerade digitalt om vartannat:

Pink Matter tog mig framåt i den mån att jag fick till en djupeffekt som jag inte tidigare lyckats med. Fortfarande inget märkvärdigt som helhet naturligtvis, men ett steg framåt.

Jag ville ta mig bortom rymdföreställning genom att zooma in på Pink Matter. Jag misslyckades och målade över. Det blev något annat. Jag insåg nu att varje tidigare tavla var som en kom ihåg-lapp för nästa. En utgångspunkt för nästa riktning. Något att remixa. Jag tyckte om hur den här sträcker sig utanför ramen. Det blev som något verkligt istället för ett fotografi. Jag tyckte inte om hur platt den blev när så många delar var med samma storlek och samma avstånd. Fuck around a find out. Processen var här.

Jag målade, fotade, redigerade digitalt om vartannat:

Ett övermålat misslyckande, men jag lärde mig i alla fall att tavlan blir platt och onaturlig om “stenarna” är lika stora med samma mellanrum. VARIATION!

Det platta skulle bort, fortsättning utanför ramen skulle vara kvar. Jag testade lägga till en konvex eller konkav genom att ha större element i mitten. Av någon anledning fick jag för mig att maska tavlan i ett flod-delta-liknande mönster. Detta tyckte jag om. Färgvalet kom efter att jag fotograferat taket och sedan inverterat och redigerat färgerna till oigenkännlighet. Jag tyckte om hur det blev. Den föregående kändes som någon form av kolsyra och den här som ett fizzy-pop-ölandskap i azurblå vatten.

Det blev som skuret genom tavlan med maskningen, det tyckte jag inte om. Bakgrunden kom fram igen, det tyckte jag om. Det prickiga mönstret var konvext, det hade, som allt liv, en riktning. Det “utskurna” eller som jag kallar det “negativet” lade sig platt över tavlan, det tyckte jag inte om.

Fick nog för mig att gå en helt annan väg nu.

En coronadag föll ett löv från mitt fikusträd, av en händelse råkade jag hålla det framför en stark lampa. Jag fick syn på venerna i lövet, det var vackert. Jag tänkte att det kan ta mig längre in i det organiska och bestämde mig för att måla det med UV-färg (färg som reflekterar UV-ljus), kanske kunde det ge en liknande känsla som det bakgrundsbelysta lövet. Jag målade utan UV-lampa, jag målade in the dark (fast tvärtom då, eftersom tavlan gör sig bäst i ett mörkt rum med UV-ljus). Här fick jag lita på processen och måla utan direkt visuell feedback. Jag gillade det, det gav mig tilltro till att ta större blinda kliv mellan senare tavlor.

Processen med UV-tavlan

UV-tavlan blev något i mörkret men inte alls vacker i dagsljus. Jag tyckte om det större formatet som gav mer möjlighet att få till den effekt jag söker. Dessutom ville jag omsätta mina lärdomar från de tidigare tavlorna.

Jag ville nu sy ihop bakgrund och förgrund eller negativ och positiv. Tanken var att låta negativet ha en riktning, det fick skruva sig in mot mitten av tavlan som om man ser ner i en skål. De svarta asteroiderna, prickarna, vad helst det nu ser ut som, fick bölja och variera över tavlan. Det positiva och negativa besläktas i och med att båda har riktning. Bakgrunden fick nu också ett eget mönster som återkommer i det negativa mönstret (kantiga oktagoner, hexagoner etc). Jag lät också det vara konvext för att på så sätt sy ihop de “tre elementen”.

Ganska nöjd var jag. Tyckte att detta var någon form av genombrott. Snart såg jag dock att det “negativa” mönstret, dvs de avmaskade, ljusare delarna, ibland låg platt framför de svarta prickarna. Som ett filter pålagt i efterhand, separerat från bakgrunden. Så det “bakre” lagret är besläktat med det “främre” (negativet) på så vis att det har liknande form och en konvex/konkav riktning. Asteroiderna (eller prickarna) är bara vagt besläktade med övriga element, jag tänkte att de kanske behövde sys ihop ytterligare.

Jag tyckte om negativen. Både i förgrund och bakgrund (det lagret som kommer fram sist vid avmaskning och det jag målar först).

Processen med UV-tavlan

Jag fick blodad tand. Den föregående tavlan hade något, det blev nog till och med ett konstverk.

Bestämde mig för att se om jag kunde ta det längre, försökte ta så många leaps of faith jag kunde komma på för att lägga bakgrundmönster och förgrundsmönster över och under varandra samtidigt. Principen var att varje lager skall kunna ligga både bakom och framför “platsen” där det målas. (Dvs lager fyra kanske maskas först, målas som fjärde lager men maskas också och avmaskas vid lager sju, ord är ett fattigt medium för att beskriva detta, en av anledningarna till att jag målat detta och inte skrivit det). Jag hade inte alls klart för mig hur detta skulle komma att se ut, jag målade denna tavla in the dark men litade på processen. Processen var delvis en upprepning av tidigare metodik med en rad adderade chansningar, som en förlängning av processen överlag (upprepa, improvisera, upprepa, improvisera ad infinitum…). Tavlan fick heta The Process.

Processen med UV-tavlan

Nu ville jag sy ihop förgrunden, negativen med asterioderna (de svarta prickarna).

Tidigare hade de varit ihopkopplade med bakgrunden. De ligger ju framför prickarna men utgörs av det som ligger bakom prickarna. Som ett hamburgerbröd runt en köttbit (där köttet är prickarna och brödet omsluter i form av förgrund och bakgrund. Jag använder mig av inverser för att bättre se mönstren. Här är en invers (grön vit bild) av en äldre tavla, där negativen ligger “löst” på asteroiderna.

Känslan nu var att idéerna och möjligheterna fanns i överflöd. Jag hade bråttom att förverkliga innan dem gick upp i rök som abstrakta bildidéer gärna gör.

Jag lät negativen “cirkulera” kring asteroiderna genom att ge dem som en omloppsbana tydlig nog för att ögat/hjärnan/magen själv fyller i det som inte syns i “bild”. Det syns tydligast runt den största asteroiden i mitten av tavlan. De blir som månbälten runt planeter, eller som DNA-strängar runt sin egna axel. Varje månbälte vrids också kring en axel “Z” som man kan tänka sig går rakt in i tavlan. Jag tyckte om hur tavlan belv ett nu. Alla lager hänger ihop, man ser inte längre lager. Det syns ännu mer om man jämför inverser av den föregående tavlan med denna:

Processen

Jag arbetade med fortsatt blodad tand med känslan av att jag var på god väg mot målet.

Jag bestämde mig för att lägga asteroiderna i ett mer dramatiskt perspektiv genom att komma mycket närmare längst ner på tavlan och låta dem vara längre bort ju längre upp på tavlan man lägger blicken. Jag behöll skruven i Z-led men lät det vara mer slumpmässigt. För varje tavla blev jag mer noggrann med de svarta prickarnas förhållande till varandra. Inga två prickar skall vara lika stora bredvid varandra. Asteroiderna skall ligga i harmoniska svängande banor och bli mindre/större helst med minst två som minskar eller blir större i rad innan det vänder och blir större eller mindre igen. Jag justerar dessutom avstånden mellan asteroiderna och storleksförändringen asteroid-asteroid för varje tavla mot det som känns mer harmoniskt. Skillnaden detta gör känns mer än den syns.

Den här tavlan blev min favorit. Jag gillade värmen och den bubblande uppåtriktningen.

Individuation-and-multiplicity,-not-singleness-and-simplicity.gif

Individuation-and-multiplicity,-not-singleness-and-simplicity-3.gif

Individuation-and-multiplicity,-not-singleness-and-simplicity-2.gif

Jag ville nu göra mönstret djupare genom att addera dimensioner inåt. Eftersom penslar bara blir så små och jag bara är så stadig på handen fick det bli ett större format. Jag bestämde mig för att testa ett jätteformat (200x200cm). I ett försök att behålla enhetlighet försökte jag liknande saker med både förgrund och bakgrund. Jag lät “månarna” som cirkulerar kring asteroiderna vara negativ fast med mitten kvar. Som med en kärna. Jag tyckte själv inte det blev bra, har ännu inte sett det på något vis som ger mig något men har heller inte sett tavlan från tillräckligt mycket avstånd för att göra den rättvisa.

Vad gäller bakgrunden Fick jag till en flytande effekt som blev mycket vacker, den försvann dock när jag lade på asteroiderna. Det syns på den här bilden:

Mina tavlor tar lång tid att måla. Den här hängde framme i över ett år. Jag lärde mig endel från den här men tror jag gjort mer framgång i ett mindre format. Men också det var en lärdom som bara kan förkroppsligas genom erfarenhet. Jag är ingen teoretiker, även om det säkert kan verka så nu i efterhand.

Från start till mål

Den stora tavlan hade blivit ett misslyckande som helhet men jag tog med mig lärdomen om bakgrunden och omsatte den i tavlan nedan. Jag testade också att invertera färgerna vilket blev lyckat. Det var lite dumt för min motivation att spendera ett år med en tavla som jag inte riktigt var nöjd med.

Jag slarvade med den förra tavlan, jag var inte noggrann med varje prick. Det syntes och framförallt kändes i ögonen, jag fick bekräftat att the devil is in the details. Med revanschkänsla bestämde jag mig för att vara noggrannare än någonsin. Det gav resultat och jag blev mycket nöjd.

Träd slarvar inte när dem växer.

Jag hade hittills koncentrerat mig på mönstret, kompositionen. Framför, bakom, mellan, under, bredvid, mindre, större, vridning osv. Där trodde jag att ett mönster med tillräckligt många gemensamheter kunde sy ihop färger som “egentligen inte passar”, det tror jag fortfarande. Men jag vill, efter att ha fått kärleksfull kritik från min syster, vara mer noggrann i mitt färgval.

Jag hittade matta mättade färger i enhetligt schema från YSL-museet i marrakesh. Dessutom hade jag världens svartaste svarta och världens vitaste vita för maximal kontrast. Jag inverterade också dessa två (svart bakgrund och vita asteroider). Det blev som snöfall. Jag gillar inte orange men jag tycker om denna. Dessutom tycker jag kompositionen, den är brantare inåt än föregående tavlor. Suget mot mitten är starkare.

Från start till mål

Alla-vet-vad-det-ar-men-det-ar-ingen-som-kan-forklara-det.gif

Alla-vet-vad-det-ar-men-det-ar-ingen-som-kan-forklara-det-3.gif

Alla-vet-vad-det-ar-men-det-ar-ingen-som-kan-forklara-det-2.gif

De senaste tavlorna fick mer kärlek färgmässigt. Så även denna som jag lät bli mer enhetlig. Koppar i tre stadier. Naturen i Sedona. Snöfall i öken.

Från start till mål

Jag bestämde mig för att försöka göra nästa mer harmonisk och djup med brantare fall inåt och färre element/yta. Jag ville som en less kunde vara more. Färgmässigt ville jag till en trädgård, med rosor, jord och gräs.